Tankarna rusar, hur ska sonen ta seperationen? Han kommer att vara runt 1,5 år när vi flyttar, eventuellt tidigare om det blir för jobbigt. Då har vi plats hos min vännina så länge i ett super fint hem med mysiga djur.
Jag vill dock försöka att flytta endast en gång, från detta hem till vårt nya permanenta, så att det inte blir för mycket.
Hur mycket förstår ett så litet barn?
Det enda jag vill är att sköta det här så smidigt som möjligt, han har inte valt detta livet.

Jag läste i ett forum om olika reaktioner hos barnen i olika situationer, bland annat om en mamma och dotter som fick det jätte bra när dom flyttade ifrån pappan. Barnet hanterade det jätte bra och tyckte det var kul med två sovrum. Medan en annan familj valde att stanna kvar och kämpa, vilket resulterade i ett barn som hatade sitt liv, och en utredning visade att barnet var påverkat av föräldrarnas dåliga relation.
Det var det som fick mig att inse att jag faktiskt inte har något annat val. Varför ska jag försöka mer med honom? Jag har inga känslor kvar, vi stör oss bara på varandra, han respekterar mig inte, han lyssnar inte och vi har inte sex mer. Bråken växer och där sitter vår lilla pojke mitt i allting. Det är inte rättvist. Någonstans vet jag att han kommer att ha det bättre med separerade föräldrar.
Jag ville verkligen inte ha det så, men innebär det ett bättre liv för mitt barn och att jag kan bli en glad mamma igen så är det värt allt.

Jag är redo, men så rädd. Jag var trots allt bara tonåring när vi möttes, jag har inte behövt stå på egna ben ekonomiskt och känner mig sådär liten igen. Där vet jag i alla fall att jag har två fina vänner som kommer att kunna hjälpa mig med alla praktiska frågor så att jag gör rätt och får den hjälp jag är i behov av.
Innan jag har fått jobb och sonen har fått en dagis plats kommer jag att behöva ekonomiskt stöd, och det känns verkligen som en hel djungel...
Men tillslut kommer det här att bli bra. Mitt mål är att få ett bra jobb, en fin förskola till sonen, ett bra hem och att vi börjar på våra nya mycket bättre liv.

Den första tiden som nybliven mamma var allt annat än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag berövades på bebis bubblan.
Sängliggande blev jag med en bruten svanskota efter förlossningen, sedan fick jag svimnings anfall och kunde inte ens stå rakt upp i duschen utan att hålla på att spy och svimma.
Jag blev inlagd på sjukhuset för utredning och fick veta att jag led av blodtrycksfall.

Sedan började helvetet med sambon. Trots att jag mådde fruktansvärt dåligt så började vi bråka. Han ville inte hålla i vår son längre stunder, han var mest ute i köket eller någon annanstans medan jag låg fast i sängen och ammade, ammade, ammade. Kände att jag behövde mer hjälp med sonen... Sedan skämdes jag eftersom att han ju skötte hushållet.
Men brösten var tömda, alldeles slappa så mycket som sonen ammade, men han ville ändå ha mer. Han grät och jag grät. Jag behövde bara vila brösten lite...
Varje dag bråkade jag och sambon. Om precis allt ni kan tänka er.
Men mest var det för att han var förbannad över att vi inte kunde renovera lägenheten eller göra det ena och det andra.
Tiden gick, jag gjorde framsteg med svanskotan, jag blödde inte mer, sonen växte så det knakade. Jag började bli människa igen!
Förutom att jag hade brutal ångest. Såhär i efterhand är jag chockad att min bröstmjölk stannade kvar så länge.

När jag nu gjort sådana framsteg och gått ner 15 kilo efter förlossningen så började även sexlusten komma. Men han ville inte.
Jag fick höra alla möjliga orsaker så som att det berodde på sonen, att han var trött, att han inte vågade för att jag kunde få ont. Att jag sa att det var lugnt spelade ingen roll.
Det skulle dröja två år totalt innan vi hade sex igen. Under graviditeten hände ingenting, även då på grund av honom och hans rädsla att göra det när jag är gravid, och med tiden som gick här blev jag mer och mer frustrerad.

Han tittade inte på mig, han sa aldrig att jag var fin, inte ens om jag frågade. Han ville definitivt inte röra vid mig.
Återigen - Jag är en problem lösare, så jag pratade. Jag berättade för honom precis hur jag kände, men det förminskades.
Jag började förstå mer och mer att ingenting med vår relation är normalt!
Mina ögon började öppnas alltmer.

Varje gång jag pratade om det, så kom vi överens om ändringar som skulle ske, men det blev antingen aldrig så eller så funkade det bara en kort tid.
Han lovade flera gånger att börja bekräfta mig mer, att vi skulle ha mer sex, att vi skulle hitta tillbaka. Men gång på gång fanns det ursäkter att inte genomföra det. Någon gång bekräftade han mig sen struntade han i det.

Plötsligt blev jag bara arg. När vår son var ungefär tio månader så hade ögonen öppnats på riktigt. Vi hade fortfarande inte haft sex och vi bara bråkade alltid. Skrek på varandra och jag fick så många panikångest attacker.
Så jag tog honom en kväll, berättade att jag hade gett upp vårt förhållande.
Jag ville separera.

Hans första reaktion var att skuldbelägga. Det var ju jag som ville skaffa hund och barn, och nu ville jag separera. Hur kunde jag?!
Han sa att han ju inte skulle veta hur sonen hade det hos mig när han är där, han sa att han heller inte skulle veta vem jag drog in i hans liv.
Han sa att jag lämnade honom för att jag var ung, och att han inte borde ha valt en tio år yngre tjej. Han sa att jag ville vara ensamstående och lika "cool" som alla andra jag känner.
Han sa att ingen i min närhet eller familj håller ihop, så han förstod att mina förebilder inte var bättre än så.
Han sa att nu skulle vi och vår son bli som alla andra han har sett ner på hela tiden.. "Skilsmässobarn".

Han sa så mycket den kvällen som borde varit tillräckligt för att aldrig förlåta honom. Bara detta nämnda ovan är ett tydligt bevis på hur elak han kan vara.
Men dagen efter ändrade han taktik, mjuknade upp. Grät vid matbordet, bad om en ny chans (känns det igen?), nu skulle det verkligen ske förändringar. FÖRLÅT sa han.
Lovade att vi skulle sova en natt på hotell själva för att hitta tillbaka igen, han skulle bli bättre på att bekräfta mig, och vi skulle sluta bråka.
Han skulle sluta få sådana utbrott som gav mig panikångest.

Jag gick på det. Igen. Jag stannade kvar för att se.
I ett par veckor var det bra, nästan perfekt.
Vi rörde vid varann igen, vi hade sex, vi bråkade aldrig...
Men sedan började beteenden smyga sig in igen. Bråken uppstod igen, han vägrade ha sex igen, han vägrade bekräfta mig, han struntade i vad jag sa eller gjorde och blev inte svartsjuk för någonting. Visade inga tecken på känslor för mig överhuvudtaget.
Om jag berättade för honom hur jag kände så skrattade han bort det.
Han blev värre än någonsin.

Jag till och med berättade att vi är i gamla spår igen om han inte märkt det och att jag mådde dåligt och att vi borde göra en förändring. Han skrattade bort det.

Nu skiter han verkligen i allting. Det är som att han vill att jag ska lämna honom, men ändå greppar han tag i mig när jag försöker gå. Varför?
Det spelar inte längre någon roll vad jag säger.
Detta har nu utvecklat en enorm irritation från min sida, jag har blivit bitchig mot honom och stör mig på precis allt med honom.
Jag är fullt medveten om att han inte är rätt för mig, att denna relation inte är bra för någon. Att min son förtjänar att ha två glada föräldrar, och att jag kan bli en ännu bättre mamma utan honom.

Nu räcker det. Jag är inte lycklig, och kommer aldrig att bli med honom. Min son ska inte behöva lyssna på alla bråk. Jag har kommit så långt nu att jag är helt beredd på att separera.
Det finns ingenting kvar mellan oss. Jag kämpade i flera år, han har inte kämpat för oss en enda gång. Jag vägrar att ha det såhär.

När jag ser tillbaka på det jag skrivit så ser jag att det ser ut som att han manipulerat mig hela tiden. Jag hoppas att han någonstans ändå älskade mig en gång i tiden.
Men det gör han inte längre.

Han är inte kär. Jag är inte kär.
Jag vill inte vara med honom längre, jag vill bara härifrån. Jag är färdig, och jag är helt redo att leva mitt liv med min son.
Jag förtjänar mer än såhär!

När jag såg honom den där kvällen, det var mörkt och han gick rätt emot mig.
Bland det finaste jag sett. Ett stort leende spred sig över hans läppar. Jag hann fundera över om jag skulle krama honom eller skaka hand, men plötsligt var jag där. I hans famn. Han gav mig en stor kram.
Det var precis så jag kände då för några år sedan när jag träffade mitt barns pappa.
Endast arton år gammal var jag, och han var då 28 år. Tänk att då visste jag inte att jag hade flera år framför mig som en riktig berg och dalbana. Där och då den kvällen trodde jag ju inte ens att jag skulle få träffa honom igen. Han var för bra för att vara sann...
Redan dagen efter smsade han mig och ville ses. Det skulle bli enda gången på alldeles för lång tid där han skulle göra så..

Hela vår relation var egentligen fel från början. Vi träffades på internet, en sida som egentligen borde säga allt men där var jag, trots allt bara 18 år..
Redan efter vår andra träff så var jag givetvis fast, stört förälskad och han var så fin. Eftersom att han ville träffas igen så borde han ju vara intresserad?
Men i själva verket var jag bara en tjej han åkte till när hans vänner inte kunde underhålla honom på helgerna. Detta är dessutom ett erkännande långt i efterhand från honom, så var fallet.

Ganska fort bestämde han (med mig?) att vi var "mys-kompisar" och ingenting mer. Där började min kamp att få honom att falla lite till. Jag ville så gärna ha mer...
Tiden gick och vi bestämde att det bara var oss emellan, vi skulle inte träffa någon annan sidan om. Vi skulle vara helt ärliga, så jag la ner allting. Fokuserade på oss. Vi var inget par, det visste jag. Men vi hade ett löfte.

Nu hade det gått över ett halvår och vi planerade en resa ihop. Vår första resa utomlands tillsammans! Fortfarande var vi inget par, sa han.
Vi hade sex, vi åt middagar ute och vi reste ihop. Alla runtomkring tog oss givetvis för ett par, och tillslut lät vi det vara så också. Men oss emellan visste vi hur det låg till.. Vi var inget par.
I samma veva får jag av en slump syn på att han hade fler tjejer inne på sin MSN. Den ena naken bilden efter den andra, jag ifrågasatte men det var ingenting. Och vet ni vad? Jag trodde honom!
Jag trodde på fullaste allvar när han sa att det var ett tekniskt fel..
Blint förälskad, djupt kär. Alldeles för ung för att hantera sådana känslor.
Vi reste, upplevde den bästa tiden i våra unga liv. 2 veckor fylld av sevärdheter, god mat, massor av sex på hotell, sol/värme och lyx shopping han betalade för.
Det här var något han var duktig på, skämma bort mig materiellt.
Tänk om han var lika bra på att skämma bort mig känslomässigt..

När vi åter var hemma igen från vår resa, så fick jag en gång för alla veta att dom tjejerna jag sett, det var precis som jag misstänkte.
En kväll smsade han mig och bad mig att komma ut. Vi åkte iväg till en tom parkering, det var mörkt, jag var super nervös. Jag visste.
Han la upp alla korten på bordet. Under hela tiden, trots vårt löfte, så hade han sex chattat och haft camsex med flera olika tjejer. Ibland kunde han till och med visa sig som offline efter att ha sagt god natt till mig, och sedan suttit med andra tjejer och sex chattat...
Luften drogs ur mig, hjärtat slog fort, svetten rann i mina händer. Tårarna brändes bakom ögonen. DU LOVADE!
Den kvällen fick jag också veta hur lite jag betydde i början, att han träffade mig när det passade honom och han inte hade något att göra. När hans kompisar inte kunde...
Då förstod jag plötsligt varför han alltid höll våra träffar öppen.
Jag var så trött mentalt vid detta laget. Nu hade jag kämpat länge för att vinna hans hjärta och han stampade bara på det.
I några sekunder var jag färdig, redo att öppna bildörren och gå. Men när jag tittade på honom, när han bad om min förlåtelse och att han nu ville satsa till 100% på oss... När han sa att han erkänner detta för att kunna börja om med ärlighet, och att han ville leva med mig... Det var ju allt jag velat höra så länge. Antingen kunde jag gå och därmed förlora allting jag kämpat för, eller stanna kvar och ge honom en chans.
Jag sa att det skulle ta väldigt lång tid att komma över det här, men okej. Jag gav honom chansen.

Tiden gick. Men ganska snart skulle detta komma ifatt mig. Jag kunde inte släppa vad som hade hänt, jag kunde inte lita på honom. Alla sms/samtal till hans telefon gav mig magont och ofta hade jag mardrömmar om att han var otrogen.
Vår relation var infekterat och värre blev det.
Han styrde allting jämt. Visste mer än mig om mitt egna hem, var saker låg och så vidare, han ville hela tiden att jag skulle sitta still medan han gjorde allt.
Självklart såg jag det här som lyx i början! Mina vänner avundades. Men snart skulle vi alla inse att detta inte var riktigt som vi tänkt.
Jag som stod mitt i livet påväg från tonåring till vuxen hade väldigt svårt att bli praktiskt självständig. Jag hade en egen bostad som han tog över helt, jag kunde inte städa eller fixa för då hittade inte han saker, och då blev det bråk.
Plötsligt var han alltid förbannad när han kom hem ifrån jobbet. Stressad, arg och sur.
Min ångest växte, jag led fruktansvärt mycket över ångesten under den här tiden. Men jag är en problem lösare så jag grubblar inte bara utan jag försöker lösa allting till det bättre.
För mig var det viktigt att prata, så det gjorde jag.
Först blev det tjafs, sedan lovade han att bättra på humöret och släppa in mig mer. Låta mig få ta hand om mitt egna hem.
Det funkade alltid några dagar, ibland veckor. Sedan var vi tillbaka på ruta ett igen.

Men plötsligt blev det här normalt för mig. Inte en enda gång ville jag lämna den här relationen - då. Jag ville kämpa, jag hade en sjuk kämparglöd för detta förhållande!
Nu när det äntligen är han och jag kan jag inte bara ge upp..
Jag lärde mig att leva med hans brister och tänkte att det är såhär det är. Man kan aldrig hitta en perfekt människa ju, och han stör sig säkert på något jag gör!
Men jag mådde så dåligt...
Gång på gång lyckades jag skylla mitt mående på precis allt annat förutom detta.

Jag tog studenten, vi bestämde att jag skulle säga upp min bostad och flytta till honom. En annan stad, nytt liv. Jag längtade!
Jag flyttade till honom, men trivdes inte. Staden var fel, relationen var fel. Fast jag insåg inte att relationen var fel förens alldeles för långt senare.
Mitt i allting blev jag sjukskriven, jag mådde så dåligt! Ångesten blev min vardag och efter en jobbdag gick jag in i väggen. Jag hade kämpat med studierna, gått i skolan till klockan 17 många dagar, fått jobba ikapp för att hinna få godkänt i alla ämnen..
Samtidigt brottades jag med sambons alla utbrott när han kom hem från jobbet. Så när jag väl satt där och skulle börja ett nytt liv, så gick jag in i väggen.
Det gick inte, jag blev långtids sjukskriven.

I sängen låg jag mest hela dagarna. Han sa att han sköter allting, jag fick inte städa eller fixa middagen.
Men en dag ville jag överraska honom med middag och efterrätt.
"Jag städar efteråt".
Smsade honom att jag hade fixat allting, han kom hem... Han blev förbannad. Trots att jag precis hade dammsugit, skrubbat och allting för att inte lämna spår alls efter mig så repeterade han mina sysslor. Irriterat dessutom.
Tårarna brände bakom ögonen och jag stängde in mig i vårt sovrum.
Några timmar senare bad han mig om ursäkt, men det gjorde så ont över hur han inte kunde se min ansträngning.
Trots det hade jag fortfarande inte förstått vilken dålig relation jag hade.
Egentligen.

Jag började försöka ta tag i livet. Slutat med mediciner så som antidepressivt för att inte förhindra en viktnedgång, började äta lchf.
Vi hade pratat om barn. Vi hade flera gånger bestämt att "då ska vi börja"! När tiden väl var inne sa han nej.
Men 2013 sa han inte nej längre.
Jag hade inte insett vilket förhållande jag levde i och trodde att jag skulle leva med honom resten av mitt liv. Så vi planerade barn, jag kämpade med viktnedgång och gick ner 15 kilo.
Tog tempen varje morgon, köpte ägglossningstester och var så redo!
Vi blev gravida på första försöket.
Total lycka!

Den första tiden som gravid var förutom illamående helt underbart. Sambon betedde sig fint och vi var lyckliga. På riktigt. Det här skulle bli så bra!
Nu hade vi skaffat en hund också och livet lekte. Redan i början av graviditeten hade vi bestämt att sälja lägenheten för att flytta till min hemstad. Jag trivdes inte där vi bodde och skulle jag vara mammaledig behövde jag min trygghet. Det gick han med på.

Vi flyttade när jag var i vecka 38. Vårt barn föddes på BF + 10 efter sju timmars förlossnings arbete och massor av skrik.
En perfekt liten varelse! Lyckan var total.
Han hade mörkt och spretigt hår, lång och smal. Inte så svullen i ansiktet som jag trodde att han skulle vara, och alldeles perfekt.
Han hade sin pappas mun.

...
Fortsättning följer.