Den första tiden som nybliven mamma var allt annat än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag berövades på bebis bubblan.
Sängliggande blev jag med en bruten svanskota efter förlossningen, sedan fick jag svimnings anfall och kunde inte ens stå rakt upp i duschen utan att hålla på att spy och svimma.
Jag blev inlagd på sjukhuset för utredning och fick veta att jag led av blodtrycksfall.

Sedan började helvetet med sambon. Trots att jag mådde fruktansvärt dåligt så började vi bråka. Han ville inte hålla i vår son längre stunder, han var mest ute i köket eller någon annanstans medan jag låg fast i sängen och ammade, ammade, ammade. Kände att jag behövde mer hjälp med sonen... Sedan skämdes jag eftersom att han ju skötte hushållet.
Men brösten var tömda, alldeles slappa så mycket som sonen ammade, men han ville ändå ha mer. Han grät och jag grät. Jag behövde bara vila brösten lite...
Varje dag bråkade jag och sambon. Om precis allt ni kan tänka er.
Men mest var det för att han var förbannad över att vi inte kunde renovera lägenheten eller göra det ena och det andra.
Tiden gick, jag gjorde framsteg med svanskotan, jag blödde inte mer, sonen växte så det knakade. Jag började bli människa igen!
Förutom att jag hade brutal ångest. Såhär i efterhand är jag chockad att min bröstmjölk stannade kvar så länge.

När jag nu gjort sådana framsteg och gått ner 15 kilo efter förlossningen så började även sexlusten komma. Men han ville inte.
Jag fick höra alla möjliga orsaker så som att det berodde på sonen, att han var trött, att han inte vågade för att jag kunde få ont. Att jag sa att det var lugnt spelade ingen roll.
Det skulle dröja två år totalt innan vi hade sex igen. Under graviditeten hände ingenting, även då på grund av honom och hans rädsla att göra det när jag är gravid, och med tiden som gick här blev jag mer och mer frustrerad.

Han tittade inte på mig, han sa aldrig att jag var fin, inte ens om jag frågade. Han ville definitivt inte röra vid mig.
Återigen - Jag är en problem lösare, så jag pratade. Jag berättade för honom precis hur jag kände, men det förminskades.
Jag började förstå mer och mer att ingenting med vår relation är normalt!
Mina ögon började öppnas alltmer.

Varje gång jag pratade om det, så kom vi överens om ändringar som skulle ske, men det blev antingen aldrig så eller så funkade det bara en kort tid.
Han lovade flera gånger att börja bekräfta mig mer, att vi skulle ha mer sex, att vi skulle hitta tillbaka. Men gång på gång fanns det ursäkter att inte genomföra det. Någon gång bekräftade han mig sen struntade han i det.

Plötsligt blev jag bara arg. När vår son var ungefär tio månader så hade ögonen öppnats på riktigt. Vi hade fortfarande inte haft sex och vi bara bråkade alltid. Skrek på varandra och jag fick så många panikångest attacker.
Så jag tog honom en kväll, berättade att jag hade gett upp vårt förhållande.
Jag ville separera.

Hans första reaktion var att skuldbelägga. Det var ju jag som ville skaffa hund och barn, och nu ville jag separera. Hur kunde jag?!
Han sa att han ju inte skulle veta hur sonen hade det hos mig när han är där, han sa att han heller inte skulle veta vem jag drog in i hans liv.
Han sa att jag lämnade honom för att jag var ung, och att han inte borde ha valt en tio år yngre tjej. Han sa att jag ville vara ensamstående och lika "cool" som alla andra jag känner.
Han sa att ingen i min närhet eller familj håller ihop, så han förstod att mina förebilder inte var bättre än så.
Han sa att nu skulle vi och vår son bli som alla andra han har sett ner på hela tiden.. "Skilsmässobarn".

Han sa så mycket den kvällen som borde varit tillräckligt för att aldrig förlåta honom. Bara detta nämnda ovan är ett tydligt bevis på hur elak han kan vara.
Men dagen efter ändrade han taktik, mjuknade upp. Grät vid matbordet, bad om en ny chans (känns det igen?), nu skulle det verkligen ske förändringar. FÖRLÅT sa han.
Lovade att vi skulle sova en natt på hotell själva för att hitta tillbaka igen, han skulle bli bättre på att bekräfta mig, och vi skulle sluta bråka.
Han skulle sluta få sådana utbrott som gav mig panikångest.

Jag gick på det. Igen. Jag stannade kvar för att se.
I ett par veckor var det bra, nästan perfekt.
Vi rörde vid varann igen, vi hade sex, vi bråkade aldrig...
Men sedan började beteenden smyga sig in igen. Bråken uppstod igen, han vägrade ha sex igen, han vägrade bekräfta mig, han struntade i vad jag sa eller gjorde och blev inte svartsjuk för någonting. Visade inga tecken på känslor för mig överhuvudtaget.
Om jag berättade för honom hur jag kände så skrattade han bort det.
Han blev värre än någonsin.

Jag till och med berättade att vi är i gamla spår igen om han inte märkt det och att jag mådde dåligt och att vi borde göra en förändring. Han skrattade bort det.

Nu skiter han verkligen i allting. Det är som att han vill att jag ska lämna honom, men ändå greppar han tag i mig när jag försöker gå. Varför?
Det spelar inte längre någon roll vad jag säger.
Detta har nu utvecklat en enorm irritation från min sida, jag har blivit bitchig mot honom och stör mig på precis allt med honom.
Jag är fullt medveten om att han inte är rätt för mig, att denna relation inte är bra för någon. Att min son förtjänar att ha två glada föräldrar, och att jag kan bli en ännu bättre mamma utan honom.

Nu räcker det. Jag är inte lycklig, och kommer aldrig att bli med honom. Min son ska inte behöva lyssna på alla bråk. Jag har kommit så långt nu att jag är helt beredd på att separera.
Det finns ingenting kvar mellan oss. Jag kämpade i flera år, han har inte kämpat för oss en enda gång. Jag vägrar att ha det såhär.

När jag ser tillbaka på det jag skrivit så ser jag att det ser ut som att han manipulerat mig hela tiden. Jag hoppas att han någonstans ändå älskade mig en gång i tiden.
Men det gör han inte längre.

Han är inte kär. Jag är inte kär.
Jag vill inte vara med honom längre, jag vill bara härifrån. Jag är färdig, och jag är helt redo att leva mitt liv med min son.
Jag förtjänar mer än såhär!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankarna rusar, hur ska sonen ta seperationen? Han kommer att vara runt 1,5 år när vi flyttar, eventuellt tidigare om det blir för jobbigt. Då har vi plats hos min vännina så länge i ett super fint hem med mysiga djur. Jag vill dock försöka att flyt...

När jag såg honom den där kvällen, det var mörkt och han gick rätt emot mig. Bland det finaste jag sett. Ett stort leende spred sig över hans läppar. Jag hann fundera över om jag skulle krama honom eller skaka hand, men plötsligt var jag där. I hans...