Tankarna rusar, hur ska sonen ta seperationen? Han kommer att vara runt 1,5 år när vi flyttar, eventuellt tidigare om det blir för jobbigt. Då har vi plats hos min vännina så länge i ett super fint hem med mysiga djur.
Jag vill dock försöka att flytta endast en gång, från detta hem till vårt nya permanenta, så att det inte blir för mycket.
Hur mycket förstår ett så litet barn?
Det enda jag vill är att sköta det här så smidigt som möjligt, han har inte valt detta livet.

Jag läste i ett forum om olika reaktioner hos barnen i olika situationer, bland annat om en mamma och dotter som fick det jätte bra när dom flyttade ifrån pappan. Barnet hanterade det jätte bra och tyckte det var kul med två sovrum. Medan en annan familj valde att stanna kvar och kämpa, vilket resulterade i ett barn som hatade sitt liv, och en utredning visade att barnet var påverkat av föräldrarnas dåliga relation.
Det var det som fick mig att inse att jag faktiskt inte har något annat val. Varför ska jag försöka mer med honom? Jag har inga känslor kvar, vi stör oss bara på varandra, han respekterar mig inte, han lyssnar inte och vi har inte sex mer. Bråken växer och där sitter vår lilla pojke mitt i allting. Det är inte rättvist. Någonstans vet jag att han kommer att ha det bättre med separerade föräldrar.
Jag ville verkligen inte ha det så, men innebär det ett bättre liv för mitt barn och att jag kan bli en glad mamma igen så är det värt allt.

Jag är redo, men så rädd. Jag var trots allt bara tonåring när vi möttes, jag har inte behövt stå på egna ben ekonomiskt och känner mig sådär liten igen. Där vet jag i alla fall att jag har två fina vänner som kommer att kunna hjälpa mig med alla praktiska frågor så att jag gör rätt och får den hjälp jag är i behov av.
Innan jag har fått jobb och sonen har fått en dagis plats kommer jag att behöva ekonomiskt stöd, och det känns verkligen som en hel djungel...
Men tillslut kommer det här att bli bra. Mitt mål är att få ett bra jobb, en fin förskola till sonen, ett bra hem och att vi börjar på våra nya mycket bättre liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den första tiden som nybliven mamma var allt annat än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag berövades på bebis bubblan. Sängliggande blev jag med en bruten svanskota efter förlossningen, sedan fick jag svimnings anfall och kunde inte ens stå rakt ...

När jag såg honom den där kvällen, det var mörkt och han gick rätt emot mig. Bland det finaste jag sett. Ett stort leende spred sig över hans läppar. Jag hann fundera över om jag skulle krama honom eller skaka hand, men plötsligt var jag där. I hans...